Pondus

Tidigare hade jag en hund tillsammans med mina föräldrar. Han hette Pondus och var en blandning mellan Am. Cocker och Cavalier King Charles. Det var en hund som verkligen levde upp till sitt namn, han låg väldigt ofta med framtassarna i kors och såg ut att försöka se så snofsig ut som det bara gick ;-) Det var hela familjens hund, men jag var ändå på något sätt flockledaren hemma. Det var jag som lärde honom nya tricks, att uppföra sig och allmän vardagslydnad. När jag flyttade hemifrån i augusti förra året (exakt ett år sedan om en vecka), fick han bli kvar hos mina föräldrar då han var deras lilla "barn". Jag saknade honom självklart, men vi bodde bara 10min ifrån varandra och han var här väldigt ofta ändå. Senare under hösten upptäckte vi en knöl på sidan av hans hals, och drog oss lite för att åka och kolla vad det var, vi var oroliga att det skulle vara något allvarligt. Mycket riktigt visade det sig vara en tumör, en elakartad tumör dessutom som inte gick att göra något åt. Han var lika pigg som vanligt i början, men allt eftersom tiden gick märktes det att han blev tröttare och flåsade mer och mer. Knölen förflyttade sig dessutom och satt tillslut på sidan av hans mun, där den kom åt tänderna vilket gjorde att allt saliv blandades med blod och det såg hemskt ut när han dreglade. Den låg även och tryckte på luftvägarna och gjorde det svårare för honom att andas, och vi insåg att vi inte kunde låta honom må så dåligt.

I januari i år, veckan efter nyår, beställde mamma en tid för att låta Pondus somna in. Den sista veckan var jag hemma hos dem varje dag men vägrade visa att jag var ledsen, jag var fast besluten att inte oroa Pondus, jag ville att han skulle få det bästa slut det bara var möjligt. Vi lekte som vanligt, för han var ändå förhållandevis pigg, speciellt när jag var hemma. Man såg dock att han inte alls hade samma gnista i ögonen längre.

Dagen kom, och jag var fortfarande lika fast besluten att vara hans trygga punkt in i det sista. Han fick somna i mina armar och hela tiden innan var han helt lugn och det kändes som om han försökte säga att det var okej, att han också tyckte att det var bäst så. Det brast inte för mig förrän han var borta, men det kändes ändå skönt på något konstigt sätt. Det var det bästa slutet han kunde ha fått (under omständigheterna) och han slapp lida mer. Han blev bara 9 år gammal vilket känns väldigt orättvist. Ingen hund kommer någonsin kunna fylla upp tomrummet efter min Pondus, jag älskar honom så det gör ont och saknar honom lika mycket, men jag vet att Sero kommer få en alldeles egen del av mitt hjärta. Det har han förresten redan fått <3