Jag är inte den som brukar klaga, men den här dagen har verkligen varit hemsk. Den började med att jag åkte till veterinären för att kolla upp en tand som Sally bet av för ett tag sedan, med förhoppningen om vi inte skulle behöva dra ut den. Sådan tur hade vi inte så Sally fick stanna kvar över dagen. Sedan Pondus gick bort har jag fått en enorm separationsångest när det gäller hundarna, speciellt vid sådana här tillfällen, så jag mådde jättedåligt. Sally är ju dessutom elva år gammal, och det är aldrig helt riskfritt att söva dem. Dagen gick rätt snabbt ändå, och snart var det dags att hämta upp henne. M följde med och snart kom vår kära labbetant utragglandes, hög som ett hus på morfinet. Hon var piggare än vi trott i alla fall och hoppade in i bilen på egen hand innan jag hunnit reagera, hade tänkt lyfta henne. När vi kom hem fick M lyfta henne upp för trapporna, sedan försökte jag bädda ner henne med vårt täcke i biabädden som tröst för att jag inte ville låta henne ligga i vår säng, jag var rädd för att hon skulle ramla ner. Tji fick jag, hon hoppade upp och la sig i sängen själv :-)
Sedan gick det utför, dock inte för Sally utan för Sero. Det började med att han kräktes ett par gånger och sedan började det komma ut andra vägen. Jag fick springa ut med honom och stackarn skrek när han bajsade i början, vad hjälplös man känner sig när man inte kan göra något mer än finnas där. Jag gick med honom i drygt en och en halv timme för att vara säker på att allt kommit ut, usch vad jag tyckte synd om honom. Till slut vågade jag i alla fall gå in igen, och sedan dess har han druckit lite vatten och ätit lite av sin mat som fanns kvar i skålen, men riset jag kokade åt honom var han inte alls sugen på. Nu ligger både han och Sally och sover tungt, tycker så synd om dem båda två. Sally gnäller lite då och då men aptiten är det inget fel på, det första hon gjorde när hon kom hem var att gå och stirra på sin tomma skål :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar