Fortsättningen

Bara någon vecka efter att vi vågat börja komma igång med Sero igen efter förkylningen eller vad det nu var, började vi märka att han till och från inte ville stödja på ena bakbenet. I början tänkte vi inte så mycket på det, ofta var det när han hade legat en stund och reste sig så vi trodde att benet kanske kunde ha somnat eller att han hade sträckt sig eller något. Med tiden hände det bara oftare och oftare och ibland även ute på promenader, då insåg vi att det var dags att kolla upp vad det skulle kunna vara. Vi bokade en tid hos Redog i Västerås som ska vara otroligt duktiga på just leder och liknande. När vi kom dit kände de igenom honom och han fick springa i en hältgång, domen blev Patella luxation grad 2 på höger bak. Knäskålen hoppade ur av sig själv. En bekant till oss hade sagt redan innan att det såg lite ut som patella men eftersom det bara var drygt ett halvår sedan vi kollat honom och fått UA hade vi inte haft en tanke på det.

Min värld gick under lite där ett tag, först och främst tyckte jag otroligt synd om Sero men även våra planer på att avla på honom gick ju lite åt skogen. Vår aktiva, hoppiga, spralliga hund behövde opereras för att kunna få ett normalt liv. Ett och ett halvt år gammal. Skulle han kunna hoppa och leka som vanligt igen? Hoppa upp och över saker är ju det bästa han vet, oavsett om det är möbler, hinder eller stenar. Min lilla studsboll.

Vi fick en remiss till Strömsholm och under tiden vi väntade på att få komma dit på undersökning och röntgen gick jag lite som i ett vakuum. Sero var som vanligt hela tiden, skuttade runt och verkade inte vara besvärad alls. Enda gångerna man märkte något var när knät hoppat ur och han inte ville stödja på det men han sa inget och när man hjälpte knät att hoppa tillbaka fortsatte han som att inget hade hänt. När vi väl fick komma till Strömsholm undersökte och röntgade de honom och till vår stora förskräckelse sa de att han hade Patella lux. även på andra knät, dock inte lika illa som det högra och det var inte säkert att det skulle behöva opereras. De lovade att höra av sig efter en vecka då det fått svaret på röntgenbilderna och då ge oss en tid för operation. Veckorna gick och efter tre veckor fick jag nog och ringde dem och blev lovad att veterinären skulle ringa upp. Det gjorde hon inte och två samtal senare fick jag äntligen tag på henne. Då sa hon att Sero även hade mild artros, något man inte kunde göra något åt men som inte behövde utvecklas till något alls om man hade tur. Va? Artros? Jag visste inte vad jag skulle tro. Vid den punkten hade jag fått nog av Strömsholm, främst med tanke på hur lång tid det hade tagit och hur omständigt det var att få ett besked. Suzanne som hela tiden hållits uppdaterad blev rekommenderad Djursjukhuset Albano i Danderyd av sin veterinär och vi fick en tid där. Suzanne har hela tiden varit ett otroligt stöd, hon bokade tiden åt oss hos Albano och skulle egentligen även ha följt med men fick förhinder i sista stund. Jag vet inte hur många samtal det blivit mellan oss den här tiden, det har varit fruktansvärt skönt att ha någon mer som "är på" och ställer frågor till veterinären hela tiden när ens egen hjärna stängt av för längesedan av all information.

Jag fick en chock när jag kom till Albano första gången för en undersökning innan operationen, en positiv sådan. Allt var så otroligt rent och fräscht och personalen var underbar. Ingen stress och det märktes att de gjorde allt för att underlätta för oss så mycket som möjligt, svarade på alla möjliga tänkbara frågor och var väldigt lätta att ha och göra med. De hade inte hunnit få röntgenbilderna från Strömsholm än men lovade att ringa upp mig så fort de fått dem och även att ringa upp Suzanne för att enklare kunna svara på alla hennes frågor som uppfödare. Vi fick även en tid för operation två veckor senare och de såg  även till att få klartecken från vårt försäkringsbolag innan. När veterinären ringde mig några dagar senare hade hon tittat på röntgenbilderna och sa att han inte alls har artros. Han hade väldigt väldigt små pålagringar men eftersom de gjort en skiktröntgen såg man mycket mer än vad man skulle ha gjort på en vanlig röntgen, och hon menade att om man gjorde en skiktröntgen på alla hundar skulle säkert 80% ha minimala pålagringar och att det inte var någon som helst fara. Jag blev jätteglad men samtidigt lite bitter över att Strömsholm inte kunde ha sagt det till mig på en gång.

I tisdags (14:e april) var det dags för operation och vi lämnade Sero tidigt på morgonen och fick hämta honom dagen därpå. Direkt efter operationen ringde ortopeden och berättade att allt hade gått bra. På onsdagmorgonen fick jag ett mms (!) från sköterskorna med en bild på Sero och en kort text om att han mådde bra och att veterinären skulle ringa när de hade gått ronden lite senare. Så otroligt glad man kan bli över en så liten grej som en bild! Jag började gråta där jag låg i sängen, min lilla plutt. Lite senare på förmiddagen ringde veterinären och var väldigt lätt att prata med, svarade på alla frågor jag hade och såg till att det inte var något mer jag undrade innan vi la på. Ett par timmar senare åkte vi för att hämta honom och fick då träffa en sjukgymnast som visade oss hur vi skulle stretcha honom och berättade hur vi skulle ta hand om honom den första tiden. Sero blev jätteglad när vi kom och hämtade honom, gnällde och försökte krypa upp i knät <3

Som sagt har Suzanne varit ett otroligt stöd genom allt det här och jag skulle aldrig komma på tanken att anklaga henne för att Sero fått patella. Det är omöjligt att kunna förutse en sådan sak och jag vet att hon lidit lika mycket som oss. Både föräldrarna och flera led bakom dem är kollade, det finns liksom inget mer man kan göra än så. Självklart är det tråkigt, Sero betyder allt för mig och det är det värsta som finns att se honom lida, men man kan inte kontrollera allt i livet. Det är som det är, man kan bara försöka göra det bästa av det och gå vidare. Sero är fortfarande samma underbara hund, vi har till och med fått beskedet att han nog kommer kunna fortsätta med agilityn så småningom. Vår fluff kommer kunna flyga över hindren igen :-)