Wow, jag tror jag har mer att skriva om nu än jag någonsin haft innan :-) Hoppas inspirationen håller i sig ända till slutet! I alla fall, i fredags åkte vi ju som sagt till Ludvika för att hälsa på M's pappa. Jag var ganska nervös för hur det skulle gå med mattorna inomhus och även för att åka till skjutbanan på lördagen. Allt gick över förväntan, jag är så otroligt stolt över Sero! Han kom till ro på en gång och hade inga problem alls att gå och lägga sig och sova, det var som om han bott där hela sitt liv :-) Inte heller när vi släppte ut dem för att kissa var det några problem, deras tomt är inte inhägnad men det var ingen fara alls. Inkallningen fungerade galant, jag kunde stanna kvar i dörröppningen om jag ville. Tack snälla Suz för att du lärde dem "Gottgottgott!!", han kommer som en raket! På natten sov han som en stock bredvid oss, dock vaknade vi av att han spydde lite, det hade tydligen blivit lite för mycket av det goda kvällen innan :-) Det var en del saker han inte ätit innan dessutom så det var inte så konstigt. Efter det var det ingen fara, han var lika glad som vanligt. Vid tiotiden var det dags att åka ut för att möta min familj vid en skyttesimulator, som tur var fick hundarna följa med in och de skötte sig exemplariskt båda två. Därefter var det dags att åka ut till en riktig skjutbana för att skjuta lerduvor med hagel, och i början gick jag iväg en bit med Sero för att se hur han reagerade när det smällde. Han ryckte till litegrann de första gångerna men sedan ville han bara tillbaka till resten av gruppen och reagerade inte alls på smällarna :-) Resten av dagen/kvällen bestod av matlagning, socialiserande och lite filmtittande och hundarna sov större delen av tiden.

Lägg märke till Sally på stolen ;-)

På söndagen åkte vi ut i skogen med blod och en klöv för att låta Sero spåra för första gången och det gick jättebra det med. Ibland tror jag hans stackars lilla hjärna blev lite överbelastad för han satte sig ner och gnällde men snart var han igång igen. När han väl hittade klöven blev han överlycklig och skulle stolt bära den hela vägen tillbaka till bilen. Sedan var det dags att åka hem till Västerås igen, men innan vi lämnade Ludvika stannade vi för att fika hos M's mamma. Där fick även Sero träffa Zeb och Zaffra, de två andra labradorerna i Sallys "labradorflock". Zeb som tycker att valpar är jätteläskiga kröp nästan upp i allas knä så fort Sero kom i närheten, men det gick ändå över förväntan. Både Sally och Sero sov sedan heela vägen hem till Västerås och ville knappt gå ur bilen när vi var hemma. På kvällen fick vi dock ett litet bakslag, Sero blev jättedålig i magen, förmodligen av klöven fast han knappt fick gnaga något på den. Han bajsade, eller snarare försökte bajsa, varannan meter när vi var ute och skrek när han gjorde det, stackarn. Jag tyckte så synd om honom. Efter lite lugnande råd från Suz kändes det dock bättre och morgonen därpå mådde han som tur var bra igen. Under dagen fick han inget annat än sin egen mat och mindre, uppblötta portioner än han brukar. Stackarn var vrålhungrig när det var dags för nästa portion, det är verkligen en labrador i eurasierformat :-)

På eftermiddagen i måndags krockade mitt och M's scheman, och min mamma som alltid brukar kunna ta Sero annars, skulle bort. Det blev lite panik där ett tag, jag var beredd att behöva stanna hemma, men i sista stund fick jag tag på en kompis som jag vet att jag kan lita på, som erbjöd sig ta hand om honom i några timmar. Jag kände mig hemsk som lämnade honom på en helt ny plats med en människa han aldrig träffat förut, men det hade gått jättebra. Jag bombade min kompis med sms om hur det gick, och Sero hade varit så lugn och fin så det var knappt att vi fick ta med honom hem sedan ;-)

Idag på kvällen var vi på första mötet för valpkursen och om jag får säga det själv så var Sero bäst i klassen :-) Han hade full fokus på mig större delen av tiden och var jätteduktig trots att han blev lite stressad. Vi fick träna ögonkontakt, sitt, ligg och vacker tass vilket han redan är väldigt duktig på. Det var väldigt blandad ålder på valparna, den yngsta, en Jack Russel, såg inte ut att vara mer än 8-9 veckor. De flesta var dock 4,5 månad, i alla fall så som jag uppfattade det. Instruktören använde Sero för att visa de andra ett par gånger och han skötte sig galant. Jag inser att det blivit väldigt mycket skryt i det här inlägget, men jag är så otroligt stolt över vår lillplutt. Man kan inte tro att han inte ens är fyra månader än.

Nu känner jag att jag behöver kompensera lite för allt skryt, så tänker lista de problemområden vi har som vi behöver jobba med :-)

• Separationsångesten när vi är ute, det går inte att bryta överhuvudtaget, han är inte kontaktbar
• Dammsugandet av marken när vi är ute, han tar upp allt som han inte borde i munnen
• Hoppandet, han hoppar upp med framtassarna på oss/bänkar/bord/Sally när det är något han vill komma åt eller är upphetsad/stressad