2013

2013 har varit ett väldigt turbulent år, det började hemskt och slutade underbart. Den 11:e januari fick vår älskade Pondus somna in, 9 år gammal. Han fick en elakartad tumör som vandrade upp till sidan av munnen vilket gjorde att han fick svårt att andas och det rann konstant en massa saliv, ibland blandat med blod. Han var pigg in i det sista, eller försökte i alla fall vara det när jag var med. Tror han försökte hålla skenet uppe, men man såg att livsgnistan var borta, han såg så trött ut. Fina, älskade Pondus.

I slutet av februari gick min morfar bort, tyckte så synd om min mamma som blev av med både sin hund och sin pappa på mindre än två månader. Jag var i Idre med M och hans familj när det hände men skickade ett blombud till mamma med den största buketten jag kunde hitta.

I mars (tror jag det var) flyttade Sally hem till oss permanent vilket fyllde upp tomrummet lite, även om det var jobbigt i början för hon påminde mig så mycket om Pondus. Men ett hem är inte ett hem utan en hund enligt mig, det kändes så tomt att inte höra tassar mot parketten. Vi var även på en utställning i Strängnäs för att se den, för oss, nyupptäckta rasen Eurasier, något som gjorde oss ännu mer säkra på att det var en ras för oss. I slutet av månaden blev jag blond igen vilket är min naturliga hårfärg, efter att ha varit brunett i 10 år, kanske inte låter som en särskilt stor händelse men för mig var det stort ;-)

I början av april var vi och hälsade på Suzanne för första gången, hon hade då I-kullen hemma som vi blev helt förälskade i. Den dagen insåg vi att det inte fanns några andra alternativ, vi SKULLE ha en eurasiervalp och den skulle vara från Suzanne, som vi redan då ansåg vara världens bästa uppfödare :-) Bättre första intryck gick inte att få. Den långa väntan på nästa kull började, och nervositeten över om det skulle bli en hane åt oss. Senare samma månad fyllde M 20 och Sally fyllde 10, båda firades med pompa och ståt.

I maj ringde Suz och berättade att hon ändrat sig angående vilka som skulle bli föräldrar till vår kull, J-kullen, och undrade om vi fortfarande var intresserade. Så klart vi var! Samma helg som hon ringde hade Aniston blivit parad med Heike och alla höll tummarna att det fanns början till valpar i magen. I slutet av månaden åkte vi och hälsade på igen för att krama lite extra på Aniston och se lite hur hon var, när vi var där gången innan hade vi inte haft ögon för annat än valparna vilket kanske inte var så konstigt :-)

Den 11:e juni kom beskedet, valpar i magen! Om tiden gick långsamt innan blev det ännu värre nu! Dagarna segade sig verkligen fram. Som tur var åkte vi till NYC i slutet av månaden, en vecka som gick väldigt snabbt. Vi hann med det mesta man "måste" göra när man är där, såg Frihetsgudinnan, åkte upp i Top of the Rock och shoppade en massa. Hade åkt dit med en nästan tom resväska, det gäller att passa på ;-)

På morgonen den 15:e juli fick jag äntligen meddelandet, det hade börjat! Totalt blev det 7 underbara valpar, tyvärr var det en av dem som inte klarade sig. Det blev 3 tikar och 3 hanar, äntligen visste vi att det verkligen fanns en valp åt oss, ett av de där små knytena skulle få flytta hem till oss. Känslan var helt obeskrivlig. Åter igen gick dagarna ännu långsammare, men nu förgylldes de i fall fall med uppdateringar om valparna och fina bilder.

(Bild lånad av Suzanne)

Den 9:e augusti var vi och hälsade på för första gången, och jag tror det var då bestämde oss för att "Gul hane" var den som skulle få flytta till oss. Vår fina Lovely Megan's Jensen Ackles som skulle kallas för Sero. Den dagen var det exakt en månad kvar tills vi skulle få hämta hem honom, nämnde jag att tiden gick långsamt? ;-) Vi hann med ett besök till innan vi åkte iväg på semester i Värmland i en vecka, det gällde att få tiden att gå! Det var dock inte riktigt min vecka insåg vi snart, inte nog med att jag blev förkyld och fick feber, jag lyckades dessutom stuka foten riktigt ordentligt vilket var ganska korkat då jag var den enda med körkort och vi bodde mitt ute i skogen. Men det gick bra ändå! Vi hade med oss både Sally och en goldenhane vid namn Milton som vi var hundvakt åt.

Den 9:e september var det äntligen dags, Sero skulle komma hem. Förmiddagen ägnades åt att storstäda hela lägenheten och se till så att allt var klart inför valpinvasionen, och vid 13 var det dags att åka mot Katrineholm. Milen har nog aldrig känts så långa som då. Min pappa skjutsade oss, vi skrev på papper och fick en massa information. Om jag ska vara helt ärlig så var jag helt borta under hela tiden, egentligen ville jag bara ligga ute på gräsmattan och kramas med Sero ;-) Men allt gick bra, och till skillnad mot när vi hämtade Pondus så höll jag inte på att spilla ut saft över alla viktiga papper haha. Den första tiden med Sero gick bra, det var lite problem de första nätterna innan vi lärde oss hur vi skulle få honom att slappna av men det var det enda. Det var en stor omställning att behöva ha koll 24/7 och jag var helt slut, men det var helt underbart.

I mitten av oktober åkte vi på kennelträff, åh vad roligt det var att få träffa Seros syskon och även alla andra hundar så klart. Totalt har jag för mig att det var 60 hundar på plats, varav de flesta sprang runt lösa och det var inga som helst problem. Det hade jag velat se på en schäferträff eller liknande! ;-) Hade tyvärr inga bilder från träffen på den här datorn så ni får kolla här. Livet hemma var fortfarande ganska intensivt men vi höll sakta men säkert på att komma in i de nya rutinerna och kunde slappna av mer.

I november började vi på en valpkurs, och med risk för att skryta så tyckte jag att Sero var bäst i klassen ;-) I slutet av månaden var vi även på vår första utställning, vi gick inte vidare men fick jätttebra kritik och HP! Sero skötte sig över förväntan, han satt lugnt i sin bur när vi väntade på att det skulle bli vår tur och hoppade bara liiite när vi sprang i ringen :-)

I december var det dags för Seros första jul, han bekantade sig med julgrans-fenomenet genom att på en gång springa och dricka vatten i julgransfoten. Vem vill ha ner julgranskulor och bita i grenar när man kan dricka vatten liksom? Vi var även en hel del i Ludvika hos M's familj och åkte även på en skogsutflykt tillsammans med Susanne med flock i Hallstahammar.

Summering: Året har varit ett av de värsta och ett av de bästa i mitt liv, det är konstigt hur mycket som kan hända under ett enda år. Jag saknar Pondus så det gör ont, snart är det ett år sedan vi sa farväl. Jag har aldrig tvivlat över att det var rätt beslut dock, han blev bara sämre och sämre och nu fick han somna tryggt i min famn. Älskade älskade Pondus.

Jag är så tacksam att Susanne skrev till mig den där gången på Facebook, utan henne hade vi aldrig hamnat hos Suzanne och Lovely Megan's. Pondus uppfödare hade vi nästan ingen kontakt med alls och han hade inga syskon, så det känns helt underbart att plötsligt ha en "familj" och släkt knuten till sin hund, bestående av både människor och hundar. Vi har bara haft Sero i några månader hittills, och jag ser fram emot vår framtid tillsammans med både honom och alla andra vi lärt känna.

Gott Nytt År!